Svenska Dagbladet: Svensk stavning är inget att leka med

svensk översättning

Foto: Baltic Media

Svensk stavning är inget att leka med

Två små borttagna cirkumflex ­vållade nyligen ­indignation och uppståndelse i Frankrike. Olle ­Josephson berättar varför vi stavar som vi gör på svenska – och ­varför vi inte behöver ­vara oroliga för kommande reformer.

Nyligen rapporterades på dessa sidor om en ifrågasatt fransk stavningsreform (SvD, den 22 februari). En tysk reform kapsejsade i början av 2000-talet. Svensk stavning reformerades senast 1906, mycket marginellt, i en ljummen kompromiss. Vår tid är flerspråkighetens, språkblandningens och den globaliserade engelskans. Men det är inte tid för stavningsreformer.

Det innebär inte att stavningsreglerna är fullkomliga i väletablerade språk som engelska, franska, tyska eller svenska. Tvärtom – de blir sämre med åren. I allt skiftspråk som använder någon form av ljudåtergivande alfabet måste det finnas ett samband mellan uttal och stavning. Och uttal förändras. Ju fler århundraden det gått sedan stavningen lades fast, desto mer ökar klyftan mellan stavning och uttal. När stavningen fixerades i engelskan på 1600-talet speglade inte bokstavsföljden ough tolv olika uttal.

Svensk stavning är något mer uttalsnära, kanske därför att den reglerades senare. År 1801 gav Svenska Akademien ut ”Afhandling om svenska stafsättet”, med skalden och upplysningsmannen Leopold som författare. Därmed sattes en åtminstone tillfällig punkt för nästan tvåhundra års stavningsdebatt.

Två principer styr stavningen i svenskan, liksom i många andra språk, ljudenligheten och samhörigheten (se ruta härintill). Dessutom finns särskilda regler för dubbelteckning. Men till detta kommer en tredje princip som raserar det mesta: följsamhet mot etablerat bruk.

Nästan alla stavningsreformer går ut på att reducera brukets betydelse till förmån för systemkonsekvens enligt de två grundprinciperna. Leopold avslutade sin stavningslära med en lista på 1 400 lånord, främst franska, där han föreslog svensk stavning: fauteuilbureau och portrait skulle bytas mot ljudenliga fåtölj, byrå och porträtt. Det tog 40 år att etablera; ingenlieutenant ville bli löjtnant.

I nästa stora svenska stavningsstrid – och kanske den sista – stod mer på spel. Mot 1800-talets slut hade landet fått en fungerande folkskola, demokratin höll på att bryta igenom, och stora nya befolkningsskikt gjorde anspråk på att bli en del av den läsande och skrivande allmänheten. Skriften måste bli lättillgängligare. Vetenskapligt reformstöd kom från unga språkvetare som i både forskning och språkvård gav talspråket förträde. Långt driven ljudenlig stavning förespråkades: ”Detta statssjikk var bestämt jenom de fyra grundlagarne: rejeringsfårmen, riksdagsårdningen, suksesjonsårdningen samt trykkfrihetsförårdningen”, löd exemplet i tidskriften Nystavaren, startad 1886.

I dryga 30 år stred folkskollärare, folkrörelser och unga språkvetare i det ena lägret mot ämbetsmän, Akademien och läroverken i det andra, tills den liberala utbildningsministern Fridtjuv Berg 1906 avgjorde. V-ljudet skulle stavas med v, inte med f (af), hv (hvem) eller fv (skrifva) och dt-stavning blev t eller tt (men Svenska Akademiens ordlista höll fast vid dt ännu i 1923 års upplaga). Mer blev det inte; båda lägren blev missnöjda. Tage Erlander antyder i sina memoarer hur motsättningarna politiserades. Han berättar om 1910-talets Karlstad och biskop J A Eklund (författare till den numera utrensade psalmen ”Fädernas kyrka i Sveriges land”): ”Det stora allt överskuggande brottet i mänsklighetens historia var utgivandet av Rousseaus Émile. Ur denna bok kom franska revolutionen, Fridtjuv Bergs stavningsreform och Värner Rydén” (en socialdemokratisk skolpolitiker, naturligtvis folkskollärare).

Ändå var det kanske så långt det gick att komma 1906. Senare framstötar om systematiska stavningsreformer har inte haft framgång. Förklaringen är paradoxalt nog demokratiseringen. Ju fler som tar skriften i aktivt bruk, desto starkare ställning för bruket som stavningsprincip, och desto svårare att genomföra i och för sig pedagogiska reformer.

Mönstret går igen i nutida franska och tyska strider. Tyska språkvetare och pedagoger drev i början av 1990-talet, efter långt utredande, några ganska modesta reformer. Bland de mer spektakulära förslagen fanns tre identiska konsonanter i rad i sammansättningar som Brennnessel ochSchlammmasse; man ska kunna skilja mellan soppåse och sopppåse för att ett svenskt exempel. Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung reagerade: ”Det ger det osköna intrycket av skrivpedanteri”, en förskönande omskrivning för att allt som avviker från rådande bruk är löjligt.

Svenska Akademien har i sin ordlista gjort några mycket marginella försök till systemreformer de senaste årtiondena. I tolfte upplagan 1998 förordades med visst eftertryck ordledsuppdelning som huvudsaklig avstavningsprincip: känsl-ig, karakt-är, räkn-ing, läs-ning. Det opraktiska förslaget fick så gott som inget genomslag alls. I trettonde upplagan 2006 genomfördes en sorteringsreform: w räknas som en egen bokstav, inte en variant av v. Gensvaret blev med stöd av engelskan något större, men tio år senare kan man framför allt konstatera förvirring i svenska register; bokutgivare väljer olika ordningar. Språkvetenskapligt är särskilt den senare förändringen välmotiverad, men bruket är för starkt, här som annorstädes.

Ingen instans har formell makt att bestämma om stavning. Språkrådet och Svenska Akademien rekommenderar, inte mer. Akademiens ordlista har egentligen bara sin höga kvalitet – och nära anslutning till rådande bruk – som garant för sin normgivande ställning. I princip skiljer sig inte ordlistan från all den fria, ofta kreativa stavning vi möter på Twitter och i sms.

Den som vill verka för systemenlig och lättinlärd stavning måste alltså vara realpolitiker och noga överväga utrymmet att ändra rådande bruk. Systemreformer är inte möjliga, men punktinsatser kan bli framgångsrika. Svenskanpassad stavning av engelska lånord är i vissa fall en sådan möjlighet. I importskedet har mail och cred självklart engelsk stavning, men erfarenheten visar att omstavningar får genomslag. Det gäller främst enstaviga ord med stum ändelsevokal eller med enkel slutkonsonant. Dejt, tejp, mejl, sajt, podd, kredd och webb har ansetts löjliga till en början men ganska snabbt accepterats.

Om det sedan är önskvärt eller ej är en ideologisk fråga. Vill vi markera internationalism och globalisering genom att stava som det stora världsspråket? Eller vill vi signalera visst avstånd från anglifierad kulturimperialism genom att tillämpa svenskans stavningsregler? Stavning har alltid en politisk dimension.

Principerna som styr hur vi stavar

Två principer styr stavningen i svenskan, liksom i många andra språk: den grundläggande ljudenlighetsprincipen och samhörighetsprincipen. Reglerna för dubbelteckning är konsekventa, men krångliga. Till detta kommer den princip som kan upphäva alla andra: rådande bruk.

Ljudenlighetsprincipen

Ett betydelseskiljande ljud motsvaras av en bokstav: skola, diskutera, rutmönster

Samhörighetsprincipen

Orddelar som betydelsemässigt hör ihop stavas lika även om uttalet förändras. Inte nybyckt och pangkaka, fast vi säger så. Stavningen visar samhörigheten med bygga och panna.

Dubbelteckning

Kort vokal i betonad stavelse ska följas av två konsonanter inom samma ordled. Men det behöver inte vara samma konsonant. I salt och spalt följs det korta a av två konsonanter i samma ordled, l och t. I all-t och kall-t går ordledsgränsen efter bara en konsonant; därför måste l dubbeltecknas. Fiffigt men svårt.

Bruket

Vi stavar så därför att vi stavar så. Det förklarar en dum regel i svenskan att m inte dubbeltecknas i ordslut eller att n inte dubbeltecknas framför konsonant i samma stavelse, trots samhörighetsregeln: systemlogiskasannt och kännt hör till de allra vanligaste stavfelen. Vi behåller stavningar som upphörde att vara ljudenliga för flera hundra år sedan, hjul, djur och ljus. Långivande språks stavning kan bevaras i lånord, inte timskeni, ochpaälja. Bruket förklarar också att gamla ljudsammanfall av kort e och ä, liksom av kort o och å, ger stora stavningsproblem i dag. Sätt men sett. Råtta men spotta.

Vad är svårt?

Ljudenligt stavade ord är naturligtvis lättast att lära. Svårast är inte tje- och sje-ljud, som många tror. Det är värre med i tur och ordning dubbelteckningsregler, å- och ä-ljudet (se åvan!) och icke ljudenlig stavning av lånord.

Olle Josephson

Källa: Svenska Dagbladet  

Annonser

Om Översättningsbyrå Baltic Media Translations AB

Översättningsbyrå Baltic Media Translations AB etablerades i Sverige 1991 och är en av de ledande leverantörerna inom segmentet för högkvalitativa språktjänster i Norden och Baltikum. Översättningsbyrån har kontor i Stockholm, Riga. Verksamheten är certifierad enligt ISO 9001-2015.
Det här inlägget postades i Översättare, Översättning till tyska, Översättningsbyrå, Översättningsbyrå i Stockholm, Översättningstjänster, översättning, översättning av hemsida, översättning av webbsida, översättning hemsida, E-handel, engelska, franska, internationell e-handel, Språk, svenska, Sverige, Terminologi, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s