Frågor om språk – Svenska språket

05 (6)

Stockholm, Sverige. Foto: Baltic Media 

 

Språkfrågor

Skandinavien

Fråga: Vilket genus har Skandinavien? Heter det alltså det vidsträckta Skandinavien eller den vidsträckta Skandinavien?

Svar: Det heter det vidsträckta Skandinavien. Namn på länder och landområden är neutrum, t-ord. Skandinavien är ju dels ett samlingsnamn på några länder, dels en benämning på Skandinaviska halvön.
Ursprungligt skick

Fråga: Heter det återställa något i ursprungligt skick eller återställa något till ursprungligt skick?

Svar: Enligt ordböckerna heter det återställa något i ursprungligt skick.
Hyfs

Fråga: Heter det ingen hyfs eller inget hyfs? Båda formerna tycks användas.

Svar: Det heter ingen hyfs, för hyfs är ett n-ord enligt alla ordböcker.
Grön växt

Fråga: Vad är det för skillnad på sallad och sallat?

Svar: Både sallad och sallat existerar som ord. Ursprungligen är det fråga om ett och samma ord, och sallat är den äldsta formen. Numera är formen sallad vanligast, och den används både om växten och maträtten. Formen sallat används enbart om växten.
Pelletar

Fråga: Heter det pelletförråd eller pelletsförråd, dvs. ska foge-s användas i sammansättningar med pellet eller inte?

Svar: Rekommendationen är att foge-s ska användas i sammansättningar med pellet. Det blir alltså pelletsförråd. I Svenska Akademiens ordlista ingår sammansättningarna pelletsbrännare, pelletskamin och pelletspanna.
Inbyggarnamn

Fråga: Finns det några regler för när man ska använda ändelsen ‑are (som i helsingforsare) och när man ska använda ändelsen ‑bo (som i Pargasbo)?

Svar: Det är inte alltid lätt att veta om det ska vara -are eller -bo. En regel är att -bo kan fogas till vilket ortnamn som helst, medan det är besvärligare med ändelsen -are. Namn som slutar på vokal kan inte få -are, och därför måste det bli Borgåbo, Oslobo, Lovisabo, Pellingebo osv. Men inte heller alla ortnamn på konsonant kan få ändelsen. Man kan till exempel inte tala om *villmanstrandare, *kristinestadare eller *londonare, men nog om stockholmare, björneborgare och parisare.
Observera att orden på -are är avledningar och ska skrivas med liten bokstav, medan orden med ‑bo är sammansättningar och ska skrivas med stor bokstav.
Vederlag

Fråga: Jag har sett ordet bostadsvederlag användas, och nu undrar jag om det inte borde vara bolagsvederlag.

Svar: Du har rätt i att termen lyder bolagsvederlag. Ordet motsvarar ju den finska termen yhtiövastike. Termen bolagsvederlag är en finlandism som inte finns i standardsvenskan, men det är fråga om ett slags officiell finlandism som ingår i finländsk lagtext.
Röra eller beröra

Fråga: Är det någon skillnad om man använder röra eller beröra i följande exempel: kvitton som rör/berör ärendet?

Svar: Beröra har betydelsen ’vidröra’ (livsfarligt att beröra ledningen), ’kortfattat behandla’ (här ska bara ett par aspekter beröras) och ’ha inverkan på’ (konflikten berör flera parter). Därför passar ordet inte i detta fall. Röra kan betyda ’angå’, och det är därför möjligt att använda röra i exemplet. Naturligast vore dock kanske att använda gälla: kvitton som gäller ärendet.
Sköter sjuka

Fråga: Kan man faktiskt använda termen sjuksköterska också om en manlig vårdare?

Svar: I Sverige är den officiella titeln legitimerad sjuksköterska, och den gäller både män och kvinnor. I Finland används dock legitimerad sjukskötare som officiell term.
Hyra ut personal

Fråga: Vilken är den svenska motsvarigheten till finskans vuokratyöntekijä?

Svar: Uttrycket vuokratyöntekijä finns i finländsk lagtext och motsvaras där av hyrd arbetstagare. I bruket säger man dock oftare antingen uthyrd arbetstagare (ur bemanningsföretagets synvinkel) eller inhyrd arbetstagare (ur kundföretagets synvinkel). Man talar också om uthyrd/inhyrd personaloch uthyrd/inhyrd arbetskraft. I Sverige finns en lag om uthyrning av arbetstagare.
Naturligtvis kan man också omskriva och säga att en person är uthyrd till ett företag eller inhyrd av ett företag.
Ortnamn

Fråga: Varifrån kommer -om i ortnamn som Östersundom, Haddom och Kuggom?

Svar: Ortnamn på -om som Östersundom är gamla dativformer. Det finns också andra ord som är gamla dativformer, t.ex. orden lagom och stundom.
Förlova

Fråga: Jag har sett ordet hemförlova användas när någon skickas hem från ett sjukhus. Är detta korrekt?
Svar: Hemförlova används oftast om soldater, men kan också användas i andra fall. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien betyder ordet i första hand ’ge tillstånd att återvända hem, med avseende på soldater eller andra personer i tjänst utanför hemorten’, och de exempel som ges är armén hemförlovades hösten 1919; riksdagen hemförlovades i juni. Enligt ordboken kan hemförlova dock också användas ’med avseende på intagna på vårdanstalt e.d.’: patienten kan hemförlovas till jul.
Timtal

Fråga: Ska singular eller plural användas efter bråktal, dvs. heter det 2 ½ timme eller 2 ½ timmar?

Svar: Det är naturligt att använda singular efter bråktal, alltså 2 ½ timme (två och en halv timme), 4 ¾ timme. Också plural kan dock användas om hela talet är större än 2, som i exemplen. Det kan alltså heta 2 ½ timmar4 ¾ timmar osv. Om hela talet är mindre än 2 används enbart singular: ½ timme1 ¾ timme.
Berättelser

Fråga: Rekommenderas det att man använder årsberättelse eller verksamhetsberättelse när det gäller redogörelsen för en förenings verksamhet under året?

Svar: Årsberättelse och verksamhetsberättelse är i stort sett synonyma ord. Valet är alltså fritt, men om det t.ex. står årsberättelse i föreningens stadgar är det bäst att använda det ordet.
Sjukdomar

Fråga: Ska borrelios och borreliabakterie skrivas med stor eller liten bokstav?

Svar: Både borrelios och borreliabakterie ska skrivas med liten bokstav.

Källa:  Språkbruk.fi    

 

Norra Europas ledande digitala översättningsbyrå
med fokus på nordiska och baltiska språk
Publicerat i Översättare, Norden, Nordens språk, nordiska språk, Skandinaviska språk, Språk, svenska, svenska språket, Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Vad betydde namnen vikingarna gav andra folk?

 

”Vikingarna hade egna namn på omvärlden, till exempel Vinland för Amerika och Saxland för Tyskland. Två av de vanligast förekommande beteckningarna i litteraturen om vikingatiden är Gårdarike och Särkland, som skall ha syftat på länder i öster. Vad betydde orden?”

”Gårdarike”, på fornnordiska Garðaríki, vikingarnas namn på Ryssland, betyder ”städernas land”. ”Stad” bör förstås som ”handelsplats” snarare än stad i juridisk bemärkelse. Ordet kan härledas ur det slaviska grad (eller gorod och gord), som nordborna lärde känna när de handlade i Ryssland, och syftade ursprungligen på de träpalissader och murar som omgav handelsplatserna. Språkhistoriskt är termen besläktad med mängder av indoeuropeiska ord, bland annat engelskans garden, eftersom också trädgårdar var omgärdade platser. Orden grad och gorod återfinns ännu i åtskilliga öst- och centraleuropeiska stads- och ortnamn, till exempel Novgorod (ordagrant ”Nystad”).

Väl att märka var Gårdarike var aldrig allenarådande som benämning på det stora landet i öster. Att döma av svenska runstenar kunde nordborna även nöja sig med att kalla området ”Gårdar” (Garðar), eller bara ”Öster” (Austr). En alternativ benämning var ”det stora Svitjod”, vilket syftar på de många nordbor från dagens Sverige som bosatte sig i Ryssland.

”Särkland” är svårare att härleda etymologiskt. Termen syftade på ett vidsträckt östligt område vid Kaspiska havet och i Främre Orienten, huvudsakligen med muslimska härskare och muslimsk befolkning. Men vad står ”särk” för? En vanlig tolkning i äldre litteratur är att ordet går tillbaka på ordet ”saracen”, men det kan omöjligen bevisas att nordborna kände till denna term. Ett alternativ är att det minner om ett ord som betydde silke (latinets sericum, en viktig handelsvara i regionen), eller den khazariska staden Sarkel vid Don, eller – en förklaring som har blivit allt vanligare – klädesplagget särk, som var frekvent förekommande i dessa sydliga och östliga nejder.

Källa SVD. Läs mer här.

Kommentar

Carl

Vikingarna kallade inte sig själva för vikingar. Det var sannolikt britterna som hittade på namnet viking med den ungefärliga betydelsen köpman/handelsresande. Vikingarna kallade sig själva snarare nordman (norsk), dansk (daner), svensk (svear), göte (götar), varjager osv.

Ordet viking förekommer överhuvudtaget inte i fornsvensk eller medeltida svensk litteratur.

Det finns en runrad (Hablingbostenum) där ”uikikum” tolkats som första belägget för ordet ”viking” men detta är omdiskuterat. Det finns andra tolkningar av uikikum som är mer trovärdiga.

Istället omnämner vi oss själva såsom svear och götar. Varför ska man då referera till historiska svenskar, med det namn som britterna använde för oss? Är vi så anglifierade?

Jag tror att särkland betyder just särk (tygstycke/klädesplagg) och land.

 

Norra Europas ledande digitala översättningsbyrå 
Publicerat i Norden, Nordens språk, nordiska språk, Skandinaviska språk, Språk, svengelska, svensk översättning, svenska, Sverige, Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Här är reportrarnas vanligaste språkfel

Här är fem av de vanligaste fel som reportrar och skribenter gör, listade och kommenterade av Marianne Stenberg – DN:s språkgranskare och redigerare på Kulturredaktionen. 

blur book close up data

Photo by Pixabay on Pexels.com

Som DN:s språkgranskare hamnar språkfrågor från kollegor på mitt bord. Och ofta är svaret redan givet.
”Gemen”, skriker jag när jag ser någon närma sig mitt skrivbord med en fråga på läpparna. ”Stor eller liten bokstav?” är nämligen den absolut vanligaste frågan jag får.

I skrivna nyhetstexter vill man att så lite som möjligt ska sticka ut, det stör läsningen: versaler sticker ut, gemener är lättare att läsa. Så vi plockar bort så många stora bokstäver vi bara kan. Vi skriver till exempel Ikea med en versal och inte fyra, som företaget vill. Logotypskrivning av typen iPhone och r.o.o.m. gillar vi inte alls, det försvenskas till Iphone och Room.

Rättstavningsprogram, skickliga reportrar, redaktörer och redigerare till trots, fel slinker igenom. Här är fem vanliga fel som vi som skriver i DN ofta gör:

  1. Skribenterna sätter punkt på fel ställe vid citat

Att sätta punkten rätt i en mening som innehåller självständiga citat toppar nog fellistan. Jag låter DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman – som alltid darrar till av obehag när hon ska sätta en citatnära punkt i sina texter – bidra med ett exempel.

Hon sa: ”Barnen fryser lika mycket som girafferna”. Bredvid stod en stressad citymamma och klappade rappt och bestämt i händerna: ”Du vet vad mamma sagt, walk and talk! Walk and talk!”

Slutcitattecknet är – det såg ni väl! – felplacerat i det första citatet och rätt i det andra. Ett självständigt citat föregås vanligtvis av kolon och innehåller en eller flera hela meningar. Ett skäl till att slutpunkten ofta hamnar fel, tror jag, är att skribenten vill att den ska avsluta den egna meningen, det vill säga komma efter det sista citattecknet. Felet är inte alls lika vanligt vid utropstecken, som synes.

  1. Skribenterna klarar mobbning, men inte dejtning  

I somras utbröt ett rejält gräl mellan en redaktör och en redigerare. Redaktören gick i taket när redigeraren hade ändrat dejting till dejtning. ”Det låter töntigt, inte seriöst”, tyckte redaktören. Det gick så långt att meningen formulerades om och verbet dejta användes i stället.

När svenskan tar in engelska lånord på -ing – doping, mobbing, jogging, dating etcetera – vill man inom språkvården göra om dem så att de passar in i det svenska böjnings- och stavningsmönstret: dopning, mobbning, joggning, dejtning. 

Av dessa ord är det framför allt dejtning som väcker starka känslor här på DN. Kanske har de andra orden haft längre tid på sig att accepteras. Tiden får helt enkelt utvisa om även dejtningen har en chans. (Stavningsändringen date till dejta är lättare att fördra. Möjligtvis för att datea ser helt sjukt ut och data finns med en helt annan betydelse.)

  1. Skribenterna väljer lite för ofta vart före var

Var eller vart är en fråga som kan reta gallfeber på läsare när det blir fel. Språkriktighetsboken rekommenderar att man gör skillnad på dessa ord i skrift: var för befintlighet och vart för riktning. Var är du? (befintlighet, svaret kan vara: Här/Där), Vart ska du gå? (riktning, här kan svaret vara: Hit/Dit).

Men riktningen är tydlig: vart är på väg framåt, och inte bara i tal. Det finns regionala skillnader: i Sydsverige råder, enligt samma bok, det omvända och var föredras av en del talare om såväl riktning som befintlighet. På vissa ställen i Norrland gillar man varsVars är du? Vars ska du?

Men var/vart-valet är inte alldeles enkelt, vad säger ni om det här exemplet?

Diane Ladd … får en fråga om var/vart någon tagit vägen och skriker ”SHE WENT TO SHIT AND THE HOGS ATE HER!”

Riktning eller befintlighet? Svaret på frågan i texten innehåller ett rörelseverb, went, och det antyder ju riktning, och skribenten hade skrivit vart, men i redigeringen ändrades det till var. Vem hade rätt?

Skribenten så klart: vart ska det va’ – precis som i sången: Vart tog den stygga lilla loppan vägen? 

  1. Skribenterna har svårt att hålla ihop isär och ihop

Sen börjar ett leende och långt angrepp på det uppenbart förjävliga i att Stockholms- och Sportsidorna hänger i hop.

Så skrev Harald Bergius, editionschef på DN Kultur, i ett kåseri i våras. Det var inte bra. Och då menar jag inte: förjävliga (som jag nog skulle ha skrivit i två ord), det ordet finns inte på DN:s sär- eller hopskrivningslista, utan jag tänker på i hop.

På DN har vi regler för sär- och hopskrivningar för att få enhetlighet i texterna. Från språkriktighetssynpunkt går det ofta att göra både och: idag eller i dagistället eller i ställetfungerar i båda varianter. Men i vissa fall finns det en betydelseskillnad: långt ifrån är mer konkret (Skolan ligger långt ifrån hemmet), långtifrån mer abstrakt (Det är långtifrån sanningen).

Enligt våra regler slås så kallade prepositionsuttryck oftare isär än ihop (fast isär skrivs precis som ihop ihop). Så i DN bör vi alltså skriva: i dag och i stället

Men tendensen på vår redaktion, och i skrivna medier över huvud taget, är att hellre skriva ihop många av dessa uttryck. Jag misstänker att DN:s särskrivningslista blir kortare i framtiden.

  1. Skribenterna kan sällan stava rätt till de här sju orden

Det finns ord som det verkar närmast omöjligt att lära sig att stava, och en del av dem slinker lättare igenom än andra. När något av de sju orden på listan nedan dyker upp i en text läser jag det alltid en extra gång, eftersom de allt som oftast är felstavade.

Följande – visserligen rätt udda – mening innehåller alla de sju värsta stavningsutmanarna. Kan du hitta dem? Och vet du hur de ska rättas?

Ett mångfacetterat orginal gick på upptäcksfärd för att tillfredställa sin öppenhjärtliga och omständiga längtan efter en terass.

Här är de sju orden, nu med bättre stavning:

  1. mångfasetterat(här blir det nästan alltid ett c i stället för ett s)
  2. original(lätt att det första i:et faller bort, det hörs ju inte heller när man uttalar ordet)
  3. upptäcktsfärd(t:et har en tendens att falla bort, det hörs inte alltid heller)
  4. tillfredsställa(två s ska det vara)
  5. omständlig(l:et faller lätt bort)
  6. öppenhjärtig(här lägger man gärna till ett l, öppenhjärtlig)
  7. terrass(två r, två s).

Till sist, vi är medvetna om att det blir fel ibland, och att det ökade antalet texter och ibland också det högt uppvridna nyhetstempot gör att vi alltför ofta släpper igenom felaktigheter till er läsare. Ni ska veta att vi kämpar för att göra rätt.

Marianne Stenberg är DN:s språkgranskare och redigerare på Kulturredaktionen.

Källor som använts: Svenska skrivregler, Språkriktighetsboken och Skiljeteckensboken

Källa: Dagens Nyheter 

Publicerat i Media, Nordens språk, nordiska språk, Skandinaviska språk, Språk, svengelska, svensk översättning, svenska, svenska språket, Sverige, Terminologi, Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Olle Josephson: Lånorden som inte spoilar svenskan

Först en spoilervarning: den här texten handlar om lånord som boosta, deala, chilla och hajpa. Kanske kan detta trigga en och annan läsare – men coola ner, de här nya orden är väl anpassade till svenskan.

Språkspalten har tillfrågats om verbet spoila. På svenska har det ju ofta en mycket precis betydelse: att förstöra för kommande läsare, lyssnare eller tittare genom att avslöja för mycket av berättelsens innehåll.

 Spoila står ännu inte i Akademiens ordlista. Exakt ålder är svårbestämbar, men genombrottsår i svensk press tycks vara 2010. Spoiler eller spoilervarning är nog äldre och finns båda i ordlistan. Spoilervarning, en översättning av spoiler alert, nämndes i Språkrådets nyordslista 2014 med anmärkningen ”ökad användning”, men äldsta belägg är från 2002. Att spoiler i betydelsen ’plåtskiva på flygplan eller bil för att minska luftmotstånd’ dyker upp redan kring 1960 kan lämnas därhän.

Denna lånordshistoria är typisk för många ord med engelskt påbrå, inte minst verb: boosta, deala, chilla, dejta, dissa, faila, fejka, filma, hajpa, hinta, levla, mejla, mixa, stajla, stalka, steppa, trigga och många till (alla i Akademiens ordlista utom faila). Betydelsen är ofta mer specifik än i engelska, men kan vidgas efter hand. Boosta var ursprungligen dataspelsterm: att stödja någon att levla, ta sig upp en nivå i spelet. Numera kan det betyda ’förstärka’ mer allmänt.

Spoila-verben är väl anpassade till svenskan. Språkvetare brukar skilja mellan lånords morfologiska och ortografiska anpassning. Den morfologiska anpassningen, ordets böjning och struktur, är perfekt! Verben är tvåstaviga med betoning på första stavelsen och lätt bibetoning på den andra. Detta har ibland beskrivits som den kanoniska formen för svenska ord. (Exempelvis kännetecknar den vardagliga smeknamn: Kicki, Ibbe, Dillan, Tompa.) Och alla verben böjs enligt den dominerande så kallade första konjugationen: spoila-spoilade-spoilat, aldrig till exempel spoilte-spoilt.

Läs mer:  Svenska Dagbladet

Publicerat i Översättare, Översättningar, översättning, Norden, Nordens språk, nordiska språk, oversetting, svengelska, svensk översättning, svenska, svenska språket | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Björksav för att få sig en behövlig vitaminkick efter den långa, mörka vinter

Ett av de vanligaste träden i Sverige är björken. Ungefär 12% av skogsbeståndet i landet består utav björk. Under våren savar björken och producerar björksav, en mer eller mindre bortglömd naturresurs. Förr i tiden, när boskapen, efter vintervilan, fick björksav att dricka var folk mycket mindre allergiska mot björkpollen och gräs. Saven övergick i mjölken som dracks av människor som då […]

via Björksav — Tjörnbo

Publicerat i Natur, Norden, Sverige | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nordens språk: språkens status i och utanför Norden

 

05 (6)

Stockholm. Foto: Baltic Media

Språkvetenskapligt sett hör de flesta av Nordens språk till den indoeuropeiska språkstammen. Det gäller färöiska, isländska, norska, danska och svenska, som alla är nordgermanska språk med ursprung i det samnordiska språket som talades under vikingatiden. Senare fjärmade sig språken från varandra och blev åtskilda i en västlig och en östlig språkstam med danska och svenska i den östliga och norska, färöiska och isländska i den västliga. Färöiska och isländska utgör tillsammans de önordiska språken. De är inte ömsesidigt förståeliga med de fastlandsnordiska språken, som är de skandinaviska språken danska, norska och svenska. Den här indelningen handlar bland annat om utvecklingen i uttalet (ljudsystemen).

Även i dag är skillnader i uttalet en aspekt som vållar mest problem för grannspråksförståelsen. Men i motsats till vad man kanske skulle tro utifrån indelningen ovan, är förståelsen mellan norskt och svenskt uttal i våra dagar bättre än förståelsen mellan danska och svenska.

Finskan och de samiska språken tillhör däremot den finsk-ugriska språkfamiljen. I hela det nordliga Norden talas samiska språk över landsgränserna i såväl Norge, Sverige som Finland. I Finland talar en liten minoritet därtill karelska, i Norge kvänska och i Sverige meänkieli. Dessa språk kan inte förstås av personer som talar nordiska språk, om de inte uttryckligen har lärt sig dem.

Danska, finska, norska, isländska och svenska (inklusive finlandssvenska) är statsbärande språk i Norden. Dessa språk samt färöiska, grönländska och samiska är det vi kallar samhällsbärande språk i Norden. De nordiska teckenspråken har en särställning i de nordiska samhällena. ”Deklaration om nordisk språkpolitik” redogör för språkens status och för centrala områden inom nordisk språkpolitik. Ansvaret för att följa upp deklarationen är nationellt, men det nordiska samarbetet ska bidra till att stötta nationella åtgärder.

Danska, finska och svenska är officiella språk i Europeiska unionen.

Danska talas av en minoritet i den tyska delstaten Schleswig-Holstein. I området Sydslesvig har danska sedan 2015 haft status som ett av flera officiella språk.

Finska talas och är ett erkänt minoritetsspråk i den nordvästryska Karelska Republiken.

Språkbruk i det nordiska samarbetet

I det nordiska samarbetet finns det en viss parallellspråkighet mellan de tre skandinaviska språken danska, norska och svenska å den ena sidan och engelska å den andra.

I det officiella nordiska samarbetet används danska, norska och svenska som arbetsspråk. Vid möten i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet sker tolkning vid behov mellan finska, isländska och skandinaviska, men aldrig mellan de skandinaviska språken. Vid sekretariaten för Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet och Nordiska kulturfonden är danska, norska och svenska också arbetsspråk.

Nordiska ministerrådet har sedan 1991 byggt upp ett nära samarbete med de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen. I det nordisk-baltiska samarbetet används engelska som arbetsspråk.

Även i en del professionella sammanhang är engelska samarbetsspråket.

På vissa sätt skulle det kunna vara lättare och mer praktiskt om allt samarbete föregick på engelska, men det ligger en positiv signal om nordisk samhörighet över språkliga gränser i att det politiska samarbetet håller fast vid grannspråksförståelsen mellan danska, norska och svenska.

De nordiska länderna har ingått flera avtal om nordiskt språksamarbete.

översättningbyrå

översättning

Läs mer: Norden.org  

Översättningsbyrå
Publicerat i Översättare, Översättningsbyrå, översättning, engelska, finska, Nordens språk, nordiska språk, Skandinaviska språk, Språk, svenska, Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vintermarknaden i Jokkmokk

Någon fler incident med renar blev det inte, tack och lov, men någonstans mellan Torneå och Uleåborg såg jag två renar som korsade vägen men då på betryggande avstånd. Jag kom förresten hem igår kväll efter en dagskörning från Boden. Jag startade vid niotiden på morgonen och kom hem 19.15. Jag hade tänkt starta lite […]

via En dag på Jokkmokk vintermarknad — PJ:s byffé – från by till fe

Publicerat i Språk, Sverige | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar